Ubåtsjakten 1983: Tre dagar vi aldrig pratade om

Oktober 1983. Jag stod vakt i kanontornet när larmet kom — tre korta pipningar som betyder en sak: ubåt i inloppet.

Tio minuter senare var hela besättningen på post. Ingen pratade. Det behövdes inte.

Vi hade övat det här hundratals gånger. Men det här var inte en övning.

Under nästa 72 timmar sov ingen av oss mer än tre timmar. Vi åt konserver stående. Kaffe — om man kan kalla det det — ur gamla termosflaskor som luktade som bränt gummi.

Hydrofonerna pickar. Koordinaterna justeras. Befälets röst, lugn som en fjord vid vindstilla, ger order som inte syns i några protokoll.

Djupbomber sänks. Inte avfyras — det är viktigt att förstå skillnaden. Vi signalerade. Vi varnade. Vi sa: vi vet att du är där.

Ubåten lämnade. Utan bekräftelse, utan kommentar. Bara tystnad, sedan ingenting.

Officiellt hände ingenting alls.

Jag berättar det här nu, fyrtio år senare, inte för att bryta sekretess — 50-årsregeln har löpt ut. Jag berättar det för att ni ska förstå vad det innebär att försvara en kust. Det är inte kanoner och granater. Det är 72 timmar av väntan, kallt kaffe och en radio som alltid är tyst när du vill höra den tala.